Något som jag aldrig gillat eller uppskattat är att springa. Många tycker att det är härligt och rogivande att ge sig ut på ett löppass. De få passen jag gjort har jag tvingat mig till. Att springa med en fotboll är roligare än att bara springa för att springa. Nu när mitt knä är som det är så får jag väldigt ofta den känslan av att jag bara vill springa. Springa till skolan, springa hem när jag varit hos Sara och ja, allmänt bara springa. Kanske inga långa rundor men obehindrat i alla fall. Något jag aldrig trodde jag skulle sakna längtar jag faktiskt efter. Siktar mot dagen då jag tränat upp mitt knä såpass så att jag vågar ta steget och vet att jag kommer att klara det!
Du inser inte var du har innan det är borta - så sant.