Idag har jag jobbat mitt första pass pĂ„ barnavdelningen sen i somras. Har ju varit dĂ€r pga praktiken men det var ju inte samma sak. KĂ€nde mig ringrostig pĂ„ rutinerna och jag hoppades att det skulle vara nĂ„gon annan undersköterska pĂ„ den sidan jag skulle vara pĂ„ ocksĂ„. Det var det som tur var och det kĂ€ndes lite bĂ€ttre. Dock sĂ„ behövde jag inte direkt bry mig om detta för jag fick en patient som krĂ€vde större delen av min tid. Vi gick in till denne vi 7.15 och kom inte ut innan 9.30. Jag gillar att ha saker att göra sĂ„ det var inte det som var det jobbiga. Det var sĂ„ psykiskt pĂ„frestande att ta hand om denna patient. Jag tycker jag har sett ganska mycket Ă€ndĂ„ som klassas som jobbigt, som vuxna cancerpatienter och Ă€ven barn med cancer som fĂ„r genomgĂ„ svĂ„ra cytostatika behandlingar. Men detta gjorde att jag fick ont i hjĂ€rtat, pĂ„ riktigt. Har aldrig kĂ€nt sĂ„ innan. MĂ„nga gĂ„nger kan jag kĂ€nna att jag kĂ€nner mig ledsen eller att jag inte vet nĂ€r jag Ă€r som allra gladas, nĂ€r livet kĂ€nns tungt. Men idag fick jag en uppenbarelse. Jag har inte upplevt nĂ„got alls i jĂ€mförelse. Nyttigt att fĂ„ uppleva men Ă€ndĂ„. NĂ€r jag kom hem idag sĂ„ ville jag bara sĂ€tta mig och grĂ„ta. Att trĂ€ffa denna patient berörde mig djupt. Men jag grĂ€t inte utan jag gick och trĂ€ffade nĂ„gon som gör mig glad istĂ€llet, Ă„t tacos för andra dagen i rad och Ă„t min tredje bulle. Ăr det kanelbullens dag sĂ„ Ă€r det.
Ibland Àr det bra att fÄ se sitt liv i ett annat perspektiv men att se det genom att titta djupt in i förtvivlade ögon pÄ en person som har en riktigt svÄr tid Àr varken bra för mig eller för denne. Vi mÄste ta hand om varandra <3