150422

Ibland vet jag inte hur jag borde kĂ€nna, som idag nĂ€r lĂ€karen pĂ„ kirurgmottagningen sa att mitt sĂ„r har för mycket Ă€rrvĂ€vnad för att det ska kunna lĂ€ka och att jag behöver sövas för att de ska kunna skrapa bort den. Att sĂ„rgĂ„ngen inte var 2 cm som vĂ„rdcentralen trodde utan 4 cm, gjorde inte det hela bĂ€ttre. Jag borde nog kĂ€nna mig ledsen och att luften gĂ„r ur mig men jag Ă€r snarare helt tom med en gnutta av frustration. Frustrerad Ă€r jag mest för att allt kommer olĂ€gligt. Snart har jag slutpraktik och min bredvidgĂ„ng börjar. Orkar inte krĂ„ngel. Det första jag gjorde var att ringa till min kommande chef och gick upp direkt och pratade med henne. Hon var stöttande och visade att hon brydde sig men jag kan inte hjĂ€lpa att jag kĂ€nner att jag krĂ„nglar till allt, Ă€ven om jag vet att det inte Ă€r mitt fel. Livet Ă€r underligt, den saken Ă€r klar. 



AllmÀnt | |
Upp